Slåtter, även kallat lieslåtter, är en anrik metod för att avverka högt gräs. Med hjälp utav en lie skär man för hand bort det höga gräset från en åker i syfte att göra det till hö.
Efter att man slåttrat färdigt lät man gräset ligga och torka på åkern, ofta uppsatt på en hässja eller i volme, för att till sist bli till hö som kan användas för att mata exempelvis hästar och kor.
Slåtter är samma sak som vallskörd och görs genom att man avverkar högt gräs som då kan generera hö som man kan använda som foder till får, hästar och nötkreatur.
Slåtter med lie bidrar även till att vi kan förstärka och bevara en ängsvegetation med en hög artrikedom. För att detta ska vara möjligt behöver marken skötas på det traditionella sättet då det är det sättet som arterna en gång i tiden etablerade sig på våra ängar.
Vad är en lie?
En lie är redskapet som används främst används vid slåttring. Lien består utav ett vasst blad samt ett långt träskaft som kallas för orv. Liens blad är format som en halvcirkel, vilket gör det enkelt att effektivt avverka stora ytor när man arbetar med den.
Lien har funnits väldigt länge, förmodligen redan under de första århundradena efter Kristus. Många känner också igen lien som en symbol för döden, då det är redskapet som liemannen har.
Vad är en slåtteräng?
Under minst 1000 år jordbruksproduktionen varit beroende av slåtterängen som en central funktion för att kunna fodra djuren. Det var ängen som avgjorde hur många djur som man kunde fodra över vintern. Fodret till djuren gav då tillgång till gödsel åt åkrarna som man odlade maten på.
Med detta sagt hade ängen en extremt viktig funktion för landskapet och sköttes därför med omsorg. En missköt äng var lika med svält för både djur och människor.
Då ängarna inte gödslades fick arter som kunde konkurrera med bäst förutsättningar plats för att kunna frodas på en näringsfattig äng vilket bidrog till en naturlig flora över tid.
Ängens betydelse minskade snabbt i takt med att jordbruksproduktionen förändrades runt mitten av 1800-talet. Vinterfodret började odlas på åkermark när man insåg att exempelvis klöver trivdes i kvävefixerande miljöer.
Idag finns det bara små fragment av slåtterängsytor kvar från det änglandskap som en gång i tiden utgjorde stora delar av södra Sverige under 1800-talet.
Idag har stora delar av vår historiska ängsmark vuxit igen till skog, blivit åkermark eller blivit betesmark för boskap.
Betesmarkerna utgör fortfarande en funktion som en slåtteräng har men tyvärr är det många arter från ängen som inte har en chans att kunna konkurrera då betesmarken domineras av gräs som inte lämnar någon plats åt de blommande örter som trivs bäst på ängen.